När börjar man fotografera?

 

Någon gång vid tio-årsåldern för min del, men det har gått i vågor. Först med en pocketkamera, sedan min brors systemkamera (som han lät mig släpa omkring i skogarna hemomkring) tills jag själv fick en likadan i tonåren. Intresset  falnade för att återuppstå med en digitalkamera för några år sedan. Däremellan ligger nästan 20 år, men jag var tillbaka!

 

Dokumentärt ligger mig närmast, och sedan jag begrep hur enkelt det är att göra bildspel är jag fast där. Att göra en berättelse och inte behöva lita till kraften i en enstaka bild gör att jag kan slappna av i fotograferandet.

 

Jag har också en fablaisse för landskapsfotografering som, om inget annat, är bra för själen (min själ).

 

Nog skulle det vara roligt att göra reportage, men som hobbyfotograf och familjefar finns inte riktigt tiden. Istället blir det en dokumentation av min vardag och mina barns uppväxt. Som det ibland heter, det stora i det lilla – eller tvärtom: hålla en groda, cykla fort, plocka björnbär, vara stark.

 

Trots att barn och jobb ständigt skördar triumfer över den tidsmässiga begränsning ett dygn har blir det då och då, Gud vet hur, ändå tid till att göra något mer. Det är bra att ha något att längta till!

 

 

claest@claest.se

 

 

 

tillbaka